Ända fram till 1980-talet var det ganska naturligt att man såg olika verksamheter som just olika: kyrkan var kyrka, skolan var skola, företag var företag osv. Det var varken vanligt eller särskilt normalt att hoppa mellan de olika branscherna, kanske just med skälet att bara för att man förstod hur ett företag fungerade var det inget som sa att man också förstod sig på kyrkans eller sjukvårdens verksamhet. I det här sättet att förhålla sig till verksamheterna var det de särskilda professionerna som, i kraft av sina specialkunskaper, hade mest att säga till om.

Denna pluralistiska organisationssyn utmanades under 1980-talet av de strömningar som hävdade att alla organisationer ägnade sig åt marknader (kunder, avnämare, patienter), till vilken man erbjöd produkter (varor eller tjänster) med utnyttjande av de organisatoriska resurser som stod till buds. Detta synsätt pekade istället på likheterna mellan olika organisationer, oavsett bransch eller sektor.

Konsekvenserna blev bland annat att det började betraktas som mer normalt att hoppa mellan helt olika verksamheter. Det ledde även till att ekonomer och administratörer klev fram och fick en roll som de tidigare inte varit i närheten av. Ledarskapet, makten och ansvaret flyttades från professionernas representanter till generalister.

Som en följd av detta började det även anses att ledarutvecklingsprogram och medarbetarundersökningar utan större justeringar kunde användas i precis vilken organisation som helst. Många forskare, till exempel SCORE-gruppen vid Stockholms universitet, menar att den här utvecklingen beror på att bilden av organisationen som ett företag är så attraktiv. Mål, arbetsdelning och självständighet hänger ihop på ett så förförande enkelt sätt. Det gör att hela systemet helt plötsligt framstår som logiskt och lätt att förklara.

I den offentliga sektorn har detta företagsresonemang tagit sig uttryck i det som kallas New Public Management (NPM), som i själva verket är en långtgående marknadsanpassning av det offentliga där modeller för effektiv hantering av produkter nu ska användas även för tjänster.

Att denna utveckling kunnat ske utan större diskussion beror till stor del på att den offentliga sektorn inte har haft någon motbild. De har inte haft en egen tydlig bild av vad som borde känneteckna den ideala organisationen.

Nu får NPM utstå en hel del kritik för att det leder till kontrollhysteri och utvärderingsmonster, dvs att administration och kontroll blir viktigare än det organisationen en gång skapades för. Stora enhetliga administrativa system skapas av utvecklare som befinner sig långt från kärnverksamheten – och det som till synes skulle bli effektivt blir i själva verket kontraproduktivt. Enligt en del undersökningar använder exempelvis läkare endast 20 procent av sin arbetstid för patientmöten medan 80 procent används till administration. Alla förstår att det inte är rimligt. Det har till och med startats ett politiskt parti med det uttalade målet att minska läkarkårens administrativa börda.

När nu kyrkan ställs inför stora utmaningar (vikande ekonomi, utträden, konkurrens mm), vill vi peka på att den stora utmaningen kanske inte är att försöka bygga kyrkans organisation som ett effektivt, centralstyrt och väloljat företag. Mot bakgrund av den utveckling vi beskrivit borde det rimliga istället vara att på allvar föra en mer grundläggande diskussion om vad som är kyrkans inre logik och vilken organisationsbild som låter kyrkan vara kyrka. Den offentliga verksamheten står mycket sämre rustad för en sådan diskussion då det saknas ett språk för den. Kyrkan har ett ord för kärnan i utmaningen och det ordet är ”kyrkosyn”. Frågan är mycket enkel. Vilken sorts kyrka vill vi vara?

Företagsekonomen och organisationsforskaren Nils Brunsson konstaterar, att eftersom den offentliga sektorn i grunden inte är ett företag, har man dömt sig själva till ständiga organisationsförändringar i sin strävan att försöka bli det.  Det är inte orimligt att anta att detta oändliga Sisyfosarbete, att försöka bli något man inte är, också riskerar att bli kyrkans öde.

Niklas Lång
teamutvecklare, präst och rådgivare
Kjell Lindström
organisationsteoretiker, föreläsare och trendspanare