”Jägare” och ”Soldater” och spelet om kyrkohandboken

Kyrkans tidning låter fortfarande sina debattartiklar vara tillgängliga även för icke-prenumeranter. Utmärkt. :-) Men vi fortsätter ändå glatt att lägga upp dem även här, så de blir maximalt tillgängliga.

Den här artikeln som publicerades 12 maj 2016 har vi förstått är mycket aktuell också för alla som arbetar i vården…
Läs och dela gärna!

Skärmavbild 2016-05-16 kl. 11.13.18

Strid. Arbetet med den nya kyrkohandboken har präglats av konflikter. Många undrar vad det egentligen är som händer. Det handlar om organisation och maktkamp.

För att förstå spelet om kyrkohandboken måste man se på kyrkans organisation från ett lite annat perspektiv än det vanliga. Projekt av den här arten skapar lätt en maktkamp mellan aktörer med olika intressen och sätt att tänka.

Professioner som arbetar med kärnverksamheten i olika organisationer kännetecknas ofta av en ”jägarlogik”. Det innebär att man själv vill välja sitt byte och sina vapen, man vill välja strategi och ser sig själv som ansvarig för om man lyckas eller inte. För att tillägna sig det förhållningssättet har man fått en lång utbildning och ägnat sin yrkesverksamma tid åt att förfina det.

Denna jägarlogik kan ställas i kontrast till soldatens logik. Soldatens logik består i att lyda order, följa andras strategier utan att tänka själv, samt att få sina vapen, sin utrustning, och till och med sina kläder, tilldelade. En soldat förväntas gå i takt och rätta in sig i ledet.

I det utbredda managementparadigmet som präglar dagens organisationer, oavsett sektor, bransch eller verksamhet, vill administration och ledning gärna betrakta en organisation som ett enhetligt system. Det skapar ett förhållningssätt där likformighet och standardisering är mycket högt värderade. Det är en soldatlogik som präglar sättet att tänka.

Att kärnverksamhetens professioner därför kan ställa sig mycket kallsinniga inför administrationens och ledningens försök att påverka dem, är sett i det här perspektivet inte konstigt alls. Det är heller inte konstigt att man utifrån administrationens systemtänkande kan uppleva kärnverksamhetens professioner som krångliga, orealistiska och krävande. Vi kan inte annat än tycka att det här mönstret har blivit mycket tydligt i handboksarbetet. Men hur kan man hantera det?

Professor Magnus Söderström myntade 2005 begreppet ”multiprofessionell organisation” (MPO). Tesen är att i verksamheter med många starka professioner, blir ledningsarbetet mycket komplext. Söderström liknade till exempel universiteten vid cirkusar med många framstående artister och stjärnor, som inte alltid underkastade sig ledning från någon som inte kom från de egna leden.

Kyrkan är i likhet med universitet, sjukvård och skola i hög grad en MPO. Dels har vi de traditionella professionerna: präster, diakoner och kyrkomusiker. Utöver dem finner vi också numera pedagoger, ekonomer, kommunikatörer, HR och IT. Även kanslister, kyrkvaktmästare och kyrkogårdsarbetare har tydliga områden att ansvara för som kräver sin särskilda kompetens.

Naturligtvis kan konflikter uppkomma även mellan de olika professionerna. Det är exempelvis ingen hemlighet att präster och musiker ibland har svårt att samarbeta. Vem har inte någon gång hört en kyrkoherde som litet i skymundan muttrat: ”Vet du vad det är för skillnad på en organist och en terrorist? En terrorist går det att förhandla med.”

Det här är bara ett exempel på hur svårt det kan vara att skapa den tillit och den ömsesidiga förståelse och respekt som krävs för att en MPO ska kunna fungera. När vi dessutom tillför spänningen mellan soldaters och jägares logik blir det än mer krävande.

Många, både inom organisationen och utanför, förväntar sig till på köpet att kyrkan ska hantera sina projekt mer harmoniskt än andra. Men vi menar att harmoniantaganden helt enkelt inte fungerar i en MPO. Konfliktlösning är en orealistisk målbild. Konflikterna går inte att ”lösa” – de måste hanteras.

Målsättningen för en ledare i en MPO är därför att tillsammans med de berörda bygga upp ett stort inbördes förtroende som sedan kan kombineras med en öppenhet för varandras olikheter. Först då kan en MPO bli plattformen för en verkligt dynamisk och intressant verksamhet.

När man ska styra och leda en MPO blir det i praktiken som att agera i ett politiskt landskap. Olika målbilder, viljor och ambitioner ställs mot varandra och som ledare är man tvungen att förhålla sig till det. I en MPO uppstår det alltid friktion. Den friktionen kan leda till konflikter och en inre tröghet, men med en klok ledning kan friktionen istället bli utgångspunkten för innovation och kreativitet.

Det är viktigt att kyrkan inte omedvetet försöker tillämpa ledningsfilosofier som tagits fram för okomplicerat uppbyggda tillverkningsföretag eller amerikanska multinationella organisationer. Kyrkans styrka och möjligheter beror på mixen av olika starka yrkesgrupper. Där man lär sig ta vara på den dynamiken kommer det att leda till bättre arbetsmiljö, bättre verksamhet – och inte minst – bättre kyrkohandböcker.

Niklas Lång
teamutvecklare, präst och rådgivare

Kjell Lindström
organisationsteoretiker, föreläsare och trendspanare

 

Länk till debattartikeln på Kyrkans tidnings hemsida

Militär logik tynger kyrkans organisation

Nu har Kyrkans tidning öppnat upp debattartiklarna så de kan läsas av alla, men vi fortsätter ändå att lägga upp dem är också för att göra dem maximalt tillgängliga.

Den 7 april skriver Kjell Lindström och jag om hur organisationsformerna påverkar kulturen och ledarskapet i kyrkan. Managementindustrins modeller har sina rötter i den militära organisationen. Fortsätter kyrkan att oreflekterat använda sig av sådana modeller istället för att organisera sig utifrån sin egen inre logik, riskerar kontrollen att öka och tilliten att minska.

Skärmavbild 2016-04-08 kl. 16.07.19

Ledarskap. Det är viktigt med en diskussion kring mellanchefernas befogenheter och handlingsutrymme. Men diskussionen behöver gälla kulturen i kyrkans hela organisation.

Kyrkan och militären anses vara de som i stor skala började tillämpa mer övergripande och genomtänkta idéer för hur man skulle organisera makt, kommunikation och verksamhet. Men kyrkans grundläggande logik skiljer sig från den militära.

I den militära logiken har det oftast inte funnits utrymme för lokala varianter och tolkningar. Här har det handlat om att lyda order och träna positioner för att på effektivast möjliga sätt oskadliggöra en uttalad fiende. Centralstyrning, likriktning och regeltillämpning har varit lösningen, om inte extrema situationer tvingat fram kortvariga undantag.

I kyrkans identitet blev en decentraliserad och lokal struktur en bärande del redan från början. Det var en förutsättning för att kunna förvalta sakramenten och utöva diakonin. I perioder då vissa makthavare, påvar och regenter, har velat öka kontrollen över rikedomarna och själarna har mer centraliserade strukturer inrättats och man har försökt att få alla att tro och tänka lika. Men de har saknat tillräckligt kraftfulla verktyg för att kunna genomföra kontrollen fullt ut.

I grunden har den decentraliserade och lokala strukturen hela tiden varit kärnan i kyrkans identitet. Det är på det lokala planet som gudstjänst firas och diakoni utövas. Det är på gräsrotsnivån som kyrkan är kyrka. Det är i det lokala som teologin möter verkligheten.

När industrialismen fick sitt genombrott, blev det militära sättet att tänka organisation alltmer förhärskande. De verksamheter som tidigare kännetecknats av den kyrkliga logiken, till exempel skolan och sjukvården, fick finna sig i att lämna den lokala småskaligheten för att i stället omformas till stora, centraldirigerade system.

I dag befinner vi oss i ett mycket intressant spänningsfält. Dels finns det i kyrkan en större medvetenhet om tolkningens betydelse och en så mycket större öppenhet för olika tolkningar av tron. Därför skulle man kunna tänka sig att de militärt inspirerade, likriktade organisationsmodellerna inte skulle vara så intressanta för kyrkan av i dag. Men genom de IT-system som utvecklats de senaste decennierna finns samtidigt också verktyg för en kontroll av aldrig tidigare skådat slag.

När kyrkans organisation nu ska anpassas till informationssamhällets krav lånar man gärna idéer från managementindustrin. Vad man inte tycks vara medveten om är att managementindustrin baserar sina teorier på det militära organisationsidealet.

När kyrkan så oreflekterat anammar organisationsmodeller med en annan logik, påverkar det både kyrkoherdar, mellanchefer och medarbetare. Kyrkan hamnar omedvetet i en utveckling som riskerar att leda till likriktning och maktmissbruk.

I modernt managementtänkande är chefs- och ledarrollen utformad utifrån ett antagande om en stark linje-stabsstruktur. I kyrkans organisation återfinns den sammanhängande orderlinjen på pastoratsnivå, men inte genom hela organisationen.

Att i en sådan organisation försöka tillämpa ett ledarskap baserat på en helt annan logik är dömt att misslyckas. Universiteten har gjort samma misstag när man tillämpat managementtänkandet på kollegialt valda forskare, prefekter. Det som händer när man gör det, är att man riskerar att tappa kreativiteten och den lokala anpassningsförmågan. Likriktningen tar över och syftet med verksamheten blir mer att uppfylla de administrativa kraven än att förverkliga organisationens ideal.

Hur vi bygger våra organisationer påverkar ledarskapet. Genom de strukturer vi skapar förenklar eller försvårar vi för olika handlingsalternativ. Vi är övertygade om att i en organisation som kyrkan behöver ledare och professioner mötas med utrymme och tillit för att utforma verksamheten så flexibelt och kreativt som den lokala verkligheten kräver. När vi gör allt överskådligt, likriktat och kontrollerbart, vad är det för syfte vi försöker uppfylla? Att få verksamheterna att fungera bättre, eller att underlätta för kontrollanterna?

Precis som Ann-Christin Borg föreslår i Kyrkans Tidning nummer 11/16, tror vi att det är viktigt med en diskussion kring mellanchefernas befogenheter och handlingsutrymme. Men vi menar att diskussionen också behöver gälla kulturen i kyrkans hela organisation. Även medarbetares och kyrkoherdars arbetsvillkor behöver tydliggöras, men utan att kontrollen tar över och utrymmet för tillit minskar.

 

Niklas Lång
teamutvecklare, präst och rådgivare

Kjell Lindström
organisationsteoretiker, föreläsare och trendspanare

 

Länk till artikeln på Kyrkans tidnings hemsida.

De onödiga teologerna

Den 11 februari 2016 har Kjell Lindström och jag publicerat ytterligare en debattartikel i Kyrkans Tidning. Den här gången skriver vi om Sveriges farligaste yrke, präst, och ett par av de särskilda svårigheter som följer med det arbetet. Eftersom det krävs prenumeration och inloggning för att komma åt artikeln publicerar vi den också här så den blir tillgänglig för alla.

Kyrkans Tidning har valt en annan rubrik som styr tankarna till kallelsen, som bara är en av utmaningarna vi behandlar. Själva kallade vi artikeln ”De onödiga teologerna”, men det kanske var för provocerande. Läs och döm själv vilken rubrik du tycker passar bäst.

Hör gärna av dig om du har tankar eller synpunkter kring vad vi skriver!

 

Kallelsen kan göra präster sjuka

Debatt / Sjukskrivningar. Vi har de senaste veckorna kunnat läsa om Sveriges farligaste yrke – präst. Antalet sjukskrivningar är alarmerande högt. Kallelsens gränslösa natur kan vara en bidragande orsak, skriver två debattörer.

Sedan mitten av 1980-talet har organisationsfrågor och administration tagit allt större del av fokus, resurser och tid. Många professioner ifrågasätts och det som är kärnan i deras yrkesområde får konkurrens av allt fler uppgifter.

Läkare har startat politiska partier för att protestera mot utvecklingen, och skoldebattörer föreslog nyligen att man måste rekrytera andra yrkesgrupper till skolan, vars primära uppgift skulle vara att avlasta lärarna. Den här utvecklingen har varit påtaglig även inom kyrkan, men här tillkommer ytterligare utmaningar.

Grunden för yrkesvalet för många präster, diakoner och andra kyrkliga professioner, är ofta en kallelse. Ett särskilt problem för Svenska kyrkan är kallelsens gränslösa natur. Den påverkar hur vi ser på gränsdragningar i organisationen och mellan arbetet och resten av livet.

Det finns en allmän tendens i dagens samhälle att värdera arbetet orealistiskt högt. Tanken att man är kallad riskerar att förstärka detta ytterligare. Vi menar att arbetsklimatet i Svenska kyrkan skulle må bra av en diskussion kring kallelsen. Grundtvigs välkända och mycket sunda tanke ”Människa först, sedan kristen” skulle kunna vara en bra utgångspunkt för kyrkans utmaning att bringa reda i de här frågorna.

Upplevelsen av vara kallad kan också påverka hur vi ser på gränsdragningen mellan arbetsgivarens och vårt eget mandat. Även här skulle Grundtvigs prioritering kunna hjälpa oss. Arbetet är ett arbete. Samma regler gäller för alla, såväl arbetstidslagstiftningen som att arbetsgivaren leder och fördelar arbetet.

Som anställd har man en roll i ett organisatoriskt system och arbetsgivaren, medlemmarna, köper ens tid. Man bestämmer inte helt själv över vilka arbetsuppgifterna ska vara eller hur och när de ska utföras. En större tydlighet här menar vi skulle vara hälsosam för alla inblandade.

Prästerna står dessutom inför särskilda problem. De har den starkaste symbolfunktionen av alla professioner i kyrkan, de arbetar mycket med gudstjänster och de är teologer. Utan präster ingen kyrka?

Svenska kyrkan tappar medlemmar och besöksfrekvensen på vanliga söndagsgudstjänster är i många fall extremt låg. Dessutom tycks religion alltmer betraktas som något farligt och misstänkt. Präster får exempelvis inte längre agera som präster vid skolavslutningar där bön och välsignelse på de flesta håll är förbjudet. Det anses kunna vara farligt för skolbarnen. Undersökningar har visat hur man vid undervisning i religionskunskap ofta beskriver troende människor som mindre vetande och okunniga.

Den här misstänksamheten menar vi smyger sig in i Svenska kyrkans egen organisationskultur. Präster betraktas allt mer som gudstjänstutförare än som de gediget utbildade teologer de är. Prästerna riskerar i stället att bemötas mer som en bokningsbar resurs för evenemang som ingen egentligen vill gå på.

Man kan naturligtvis invända med att dop, vigslar och begravningar är mycket efterfrågade, väldigt uppskattade och välbesökta. Men internt i organisationen finns en utbredd tendens att betrakta dem som tråkigt rutinarbete.

Organisationsförändringarna på senare år har slagit extra hårt just mot präster, inte minst kyrkoherdar. I den managementkultur som okritiskt importeras är kontroll och ekonomi överordnade. Det ges inget utrymme för mer subtila intressen som olika tolkningar av organisationens grundläggande uppgift.

För kyrkoherdarnas del är den teologiska reflektionen kärnuppgiften. Den organisatoriska utvecklingen har lett till att utrymmet för denna viktiga uppgift alltmer naggas i kanten av kontrolluppgiftslämnande, policyföljande och systemhanterande. Detta allt djupare administrativa träsk är till stor del genererat av välvilliga, men oreflekterade kansliprofessioner, som helt tycks ha glömt vad som är kärnan i verksamheten. Är teologerna onödiga?

Det märkliga är kanske inte att vi har så höga sjukskrivningstal, utan att så många präster fortfarande är friska.

 

Niklas Lång
teamutvecklare, präst och rådgivare

Kjell Lindström
organisationsteoretiker, föreläsare och trendspanare

Kommunal deurbanisering

Den 8 februari 2016 presenterade jag mitt första medborgarförslag för Kommunfullmäktige i Enköpings kommun. Deurbanisering är ett krångligt ord, men beskriver rätt väl vad det handlar om – att genom olika kommunala initiativ motverka utarmningen av landsbygden. Konkret kan det ske genom att vi flyttar ut olika kommunala förvaltningar till kringorterna i kommunen. Fördelarna är många!
Läs mer här!

Deurbanisering, fyrkant

Församlingen viktigaste enheten, inte kansliet

Tillsammans med Nodens Kjell Lindström har jag skrivit ännu en debattartikel för Kyrkans Tidning. Den här artikeln publicerades den 14 januari 2016. Eftersom debattartiklarna numera bara kan nås av prenumeranter vill vi naturligtvis gärna dela med oss av texten även här, så att alla enkelt kan läsa och dela
Det är inte utan att vi jublar högt och ljudligt inom oss, när vi ser att vår artikel är den mest lästa  på Kyrkans tidnings hemsida efter fem dagar.  Det är viktiga frågor och vi vill gärna att många på allvar börjar diskutera stabernas roll i våra organisationer.
 Mest läst

Församlingen viktigaste enheten, inte kansliet

14 januari 2016  08:30
Svenska kyrkans primära enhet är församlingen, men nu sker en förskjutning. Det är lätt att uppfatta att kanslierna är högre upp i organisationen, men kansliernas grundläggande funktion är att stödja inte att leda.

Chefsutbildningar har funnits länge, medarbetarskap börjar bli alltmer uppmärksammat, men det finns en nyckelgrupp i dagens organisationer som uppmärksammas alldeles för litet – staberna, eller ”kanslierna” som de ofta kallas i kyrkan. Vilken roll har de fått och vilken roll bör de ha?

När organisationer växer skapas utrymme för olika specialister. Specialisterna samlas sedan ofta i de allt större staberna eller kanslierna. Där staberna blir större blir sedan systemen fler och utrymmet för lokal variation blir mindre. Det här är en utveckling som är tydlig i alla typer av moderna organisationer.

Idén med staber härstammar från den militära organisationen, där staberna ofta höll i kurirverksamhet, det vill säga vad i dag skulle kunna benämnas internkommunikation.

I början av 1900-talet ger fransmannen Fayol staberna en vidare roll när han formulerar sina idéer om linje-stabsorganisationen. Organisationer behövde en tydlig orderlinje via en chefshierarki. Staberna fick rollen som rådgivare åt de beslutsfattande cheferna. I Fayols värld hade staberna en klart underordnad betydelse.

I ett klassiskt organisationsschema ritas maktstrukturerna in med vertikala linjer. En stab ritas sedan in som en enhet vinkelrätt ut från en vertikal linje för att tydliggöra att de har en stödjande och inte en ledande funktion.

Efter andra världskriget växer organisationerna i storlek. Det leder till ett behov av specialkunskap i form av ekonomi, personalfrågor och säkerhet. Det är det som i sin tur skapar förutsättningarna för inrättandet av stabsfunktioner.

Under 1970- och 80-talet sker en avsevärd professionalisering av staberna. Särskilda universitetsutbildningar inrättas för bland annat ekonomer och personalvetare. Den här utvecklingen leder i sin tur till två saker: dels förfinas modeller, metoder och verktyg av en alltmer kompetent skara stabsmänniskor, och dels tas en mängd arbetsuppgifter som tidigare låg på lokala chefer över av staberna. Maktbalansen i organisationerna börjar förskjutas.

I och med att kvalificerade datasystem får genomslag på slutet av 1990-talet tar utvecklingen en ny väg. Staberna satsar alltmer på IT-systemlösningar och cheferna kommer tillbaka i bilden. Men nu fungerar cheferna mer som garanter för att datasystemen som initierats av staberna matas med rätt information vid rätt tid.

Administration av systemen äter upp allt mer av arbetstiden för såväl chefer som medarbetare. Genom makten över system och policys styr staberna i allt högre grad hur arbetstiden används, men insikten är ofta bristfällig om den lokala verksamheten och vilka konsekvenser styrningen egentligen får.

När nu kyrkan står inför stora organisatoriska utmaningar, vill vi lyfta fram betydelsen av den här utvecklingen. Kyrkan har en organisatorisk logik som bygger på olikhet och anpassning till lokal variation. Kyrkoordningen uttrycker det så här: ”Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Denna är den primära enheten inom kyrkan.” Att nå den här lokala anpassningen kräver insiktsfullt beslutsfattande på lokal nivå utifrån en lokalkunskap som ofta saknas högre upp i organisationen.

I Svenska kyrkan är det vanligt att tala om hur de förtroendevalda har ansvaret för styrningen via beslut om budget och olika riktlinjer och policys. Kyrkoherden har sedan ansvaret för ledningen, att med hjälp av medarbetarna förverkliga det som de förtroendevalda har stakat ut riktningen för. Den personal som ingår i staben har ofta nära kontakt med både ledningen och styrningen av organisationen, men för att organisationen ska fungera så bra som möjligt är det enligt vår mening mycket betydelsefullt att tydliggöra att staben har en stödjande funktion med syfte att effektivisera och underlätta för dem som har ansvaret för styrningen och ledningen.

Det är lätt att uppfatta staberna, kanslierna, som att de är placerade högre upp i organisationen och därmed har mer att säga till om. Stabsmänniskornas specialkunskaper kan dessutom förstärka känslan av att de är experter med mera makt. Men kansliernas grundläggande funktion är, och har alltid varit, att stödja det övriga arbetet, inte att vare sig styra eller leda det.

Det kanske kan låta krasst, men vår bild är att om man baserar organisationers utformning på starka stabsfunktioner riskerar man i praktiken att fokus flyttas från den lokala verksamhetens närhet, flexibilitet och anpassningsförmåga till IT-system, snygga broschyrer och standardisering.

Vi tror att det är av största vikt att beskriva, belysa och diskutera denna utveckling. Den roll som styrning, ledning och stödfunktioner ges, eller tar sig, påverkar både vilken verksamhet som bedrivs och hur den bedrivs.

Niklas Lång
teamutvecklare, präst och rådgivare

Kjell Lindström
organisationsteoretiker, föreläsare och trendspanare

Utveckla medarbetarskapet

Tillsammans har Nodens Kjell Lindström och jag skrivit en debattartikel för Kyrkans Tidning den 17 december 2015. Eftersom debattartiklarna numera bara kan nås av prenumeranter vill vi naturligtvis gärna dela med oss av texten även här.

Skärmavbild 2015-12-21 kl. 17.29.54

Utveckla medarbetarskapet

Medarbetarskap. Den människosyn och de värderingar vi bygger in i våra organisationer påverkar oss och hur vi förhåller oss till klimat-frågan, flyktingkrisen och andra samhällsutmaningar.

De senaste månaderna har flyktingkrisen och klimatförhandlingarna gjort det tydligt att mänskligheten står inför nya stora utmaningar. Samtidigt rullar vardagen på som vanligt, business as usual. Men är verkligen vardagen och utmaningarna så frikopplade från varandra? Hur är det till exempel med ett så vanligt begrepp som ”medarbetarskap”?

Ordet ”medarbetarskap” är ett av de mest populära begreppen i konsultbranschen för tillfället. Det är värt att notera att ordet ”medarbetare” länge har varit väldigt populärt inom Svenska kyrkan. Kanske beror det på att ordet i vår kyrkliga förståelse ligger så nära ordet ”medskapare”. I en av nattvardsbönerna i 1986 års kyrkohandbok ber vi: ”Välsignad är du, alltings ursprung och mål, du som är som en fader och en moder för oss. Du har kallat oss att vara dina medarbetare.”

Begreppet ”medarbetare” började användas i det svenska arbetslivet förhållandevis sent. Det har troligen vuxit fram ur tankegods från det tidiga 1980-talet. När man försökte hitta organisatoriska vägar att möta kraven på ”marknadsanpassning”, ”kunden i fokus” och ”service” blev det uppenbart att det inte fungerade något vidare om inte de anställda började engagera sig. Så anställd + commitment = medarbetare. Kanske är det inte så konstigt att ordet ”medarbetare” dyker upp i en av våra nattvardsböner från 1980-talet.

I vår kyrkliga kontext blir det tydligt att ordet ”medarbetare” rymmer både dimensionen av att vara ”anställd” och att ha det engagemang som kommer ur commitment, ett ”kall”. I att vara ”anställd” finns en nykter och professionell distans till arbetet och de ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som följer av ett anställningsförhållande. Men blir det för mycket av distansen riskerar vi att också distansera oss från kärnan i det vi gör och är som kyrka.

I ett ”kall” kan vi finna omtanken, värmen och engagemanget som kommer av att vi med mycket mindre distans brinner för något och drivs av en inre motivation som bär också när arbetet blir svårhanterligt. Men om kallelsetanken får ta över för mycket får vi svårt att fungera tillsammans med andra och vi riskerar att bli helt distanslösa. Det konstruktiva medarbetarskapet hittar vi när att vara ”anställd” kan fungera i balans med ”kallet”.

I kyrkan har vi kvar det ursprungliga sättet att tänka kring medarbetarskap och dessutom har vi förankrat begreppet i vår egen begreppsvärld och knutit vår teologi och människosyn till det.

I dag är medarbetarskap i ropet igen. Det handlar om effektivitet. I företagsvärlden är det inte Gud vi förväntas vara medarbetare med. I företagsvärlden är det ekonomin och effektiviteten som är våra yttersta mål. Där finns en mer kugghjulsorienterad människosyn som vi riskerar att få på köpet när vårt commitment främst antas gälla aktieägarnas vinstmaximering.

Företagsvärlden vet så väl att vi arbetar mycket bättre om vi bärs av en inre motivation till det vi gör. Både chefer och underställda pressas i dag allt hårdare och förväntas klara allt mer på samma tid. Går det att hitta ytterligare drivkrafter som kan höja produktiviteten ännu något snäpp, så ska vi naturligtvis pressa oss dit. Att sjukskrivningarna ökar och den psykiska ohälsan accelererar behöver vi inte tänka på när det är något så till synes trevligt och oskuldsfullt som medarbetarskap som föreslås.

Som medarbetarskapet hanteras i många organisationer i dag resulterar det i en hård detaljstyrning av arbetsuppgifterna och att man förväntas hålla sig strikt inom sina professionsgränser.

I Svenska kyrkan har vi en tradition av att i ett arbetslag kunna arbeta i förtroende för varandra och våga gå utanför professionsgränserna för att hjälpa varandra nå det gemensamma målet. Det här tillitsfulla arbetssättet är fortfarande tydligt i många små församlingar med få anställda där man helt enkelt är tvungen att hjälpa varandra för att få verksamheten att gå ihop.

I dagens stora församlingar är riskerna överhängande att man köper in konsulter och system som oreflekterat tar in modeller från näringslivet i vår idéburna kontext. Men vad gör det med oss när vi arbetar med modeller och system som bygger på en annan människosyn och en annan grundtanke om verksamheten?

När vi i kyrkan vill utveckla medarbetarskapet är det oerhört viktigt att känna till att alla inte menar samma sak med ordet. Risken finns att vi frågar efter andras modeller när vi i själva verket borde dela med oss av vår egen. Den människosyn och de värderingar vi till vardags bygger in i våra organisationer påverkar oss och hur vi förhåller oss till klimatfrågan, flyktingkrisen och andra samhällsutmaningar. Tänk om det inte är vi som behöver lära. Tänk om det är vi som har något att lära ut!

Niklas Lång
teamutvecklare, präst och rådgivare

Kjell Lindström
organisationsteoretiker, föreläsare och trendspanare

Bortom Mötesfällan

Det senaste året har jag arbetat mycket med möten. Trots att möten idag utgör mer än hälften av chefers arbetstid är de nästan helt försummade i dagens chefsutbildningar och det finns mycket litet forskning kring dem. När det skrivs böcker om möten handlar de oftast om det aktuella mötet, inte om de organisatoriska förutsättningarna.

Tillsammans med Noden AB har vi tagit fram ett koncept som vi kallar ”Bortom Mötesfällan”. Vi lyfter blicken och ser möten i ett större perspektiv.

Ett par rubriker: • Mötesexplosionen, • Kontroll eller tillit – dagens ödesfråga, • Vad säger forskningen, • Möten är ledarskap, • Möten och makt, • Att utveckla organisationen med hjälp av möten

Vi erbjuder dels seminarier, men har också varit ute i flera organisationer med specialanpassade föreläsningar och processmedverkan.

Här hittar du mer info om seminarierna och anmälan!

Här kan du höra av dig via mail för förslag om specialanpassade upplägg just för er!

Kyrkan i företagsfällan

Tillsammans med Kjell Lindström, Noden AB, har jag skrivit en debattartikel i Kyrkans tidning om riskerna med att okritiskt använda sig av företagsmodeller när det är en annan typ av organisation det gäller.

Kyrkan i företagsfällan

Vill du vara medlem i en kyrka eller i ett företag? Vilka blir effekterna av att kyrkan inför nationellt övergripande administrativa system? I dag prioriteras stordriftsfördelarna högt, men vad gör det med oss?

Ända fram till 1980-talet var det ganska naturligt att man såg olika verksamheter som just olika: kyrkan var kyrka, skolan var skola, företag var företag osv. Det var varken vanligt eller särskilt normalt att hoppa mellan de olika branscherna, kanske just med skälet att bara för att man förstod hur ett företag fungerade var det inget som sa att man också förstod sig på kyrkans eller sjukvårdens verksamhet. I det här sättet att förhålla sig till verksamheterna var det de särskilda professionerna som, i kraft av sina specialkunskaper, hade mest att säga till om.

Denna pluralistiska organisationssyn utmanades under 1980-talet av de strömningar som hävdade att alla organisationer ägnade sig åt marknader (kunder, avnämare, patienter), till vilken man erbjöd produkter (varor eller tjänster) med utnyttjande av de organisatoriska resurser som stod till buds. Detta synsätt pekade istället på likheterna mellan olika organisationer, oavsett bransch eller sektor.

Konsekvenserna blev bland annat att det började betraktas som mer normalt att hoppa mellan helt olika verksamheter. Det ledde även till att ekonomer och administratörer klev fram och fick en roll som de tidigare inte varit i närheten av. Ledarskapet, makten och ansvaret flyttades från professionernas representanter till generalister.

Som en följd av detta började det även anses att ledarutvecklingsprogram och medarbetarundersökningar utan större justeringar kunde användas i precis vilken organisation som helst. Många forskare, till exempel SCORE-gruppen vid Stockholms universitet, menar att den här utvecklingen beror på att bilden av organisationen som ett företag är så attraktiv. Mål, arbetsdelning och självständighet hänger ihop på ett så förförande enkelt sätt. Det gör att hela systemet helt plötsligt framstår som logiskt och lätt att förklara.

I den offentliga sektorn har detta företagsresonemang tagit sig uttryck i det som kallas New Public Management (NPM), som i själva verket är en långtgående marknadsanpassning av det offentliga där modeller för effektiv hantering av produkter nu ska användas även för tjänster.

Att denna utveckling kunnat ske utan större diskussion beror till stor del på att den offentliga sektorn inte har haft någon motbild. De har inte haft en egen tydlig bild av vad som borde känneteckna den ideala organisationen.

Nu får NPM utstå en hel del kritik för att det leder till kontrollhysteri och utvärderingsmonster, dvs att administration och kontroll blir viktigare än det organisationen en gång skapades för. Stora enhetliga administrativa system skapas av utvecklare som befinner sig långt från kärnverksamheten – och det som till synes skulle bli effektivt blir i själva verket kontraproduktivt. Enligt en del undersökningar använder exempelvis läkare endast 20 procent av sin arbetstid för patientmöten medan 80 procent används till administration. Alla förstår att det inte är rimligt. Det har till och med startats ett politiskt parti med det uttalade målet att minska läkarkårens administrativa börda.

När nu kyrkan ställs inför stora utmaningar (vikande ekonomi, utträden, konkurrens mm), vill vi peka på att den stora utmaningen kanske inte är att försöka bygga kyrkans organisation som ett effektivt, centralstyrt och väloljat företag. Mot bakgrund av den utveckling vi beskrivit borde det rimliga istället vara att på allvar föra en mer grundläggande diskussion om vad som är kyrkans inre logik och vilken organisationsbild som låter kyrkan vara kyrka. Den offentliga verksamheten står mycket sämre rustad för en sådan diskussion då det saknas ett språk för den. Kyrkan har ett ord för kärnan i utmaningen och det ordet är ”kyrkosyn”. Frågan är mycket enkel. Vilken sorts kyrka vill vi vara?

Företagsekonomen och organisationsforskaren Nils Brunsson konstaterar, att eftersom den offentliga sektorn i grunden inte är ett företag, har man dömt sig själva till ständiga organisationsförändringar i sin strävan att försöka bli det.  Det är inte orimligt att anta att detta oändliga Sisyfosarbete, att försöka bli något man inte är, också riskerar att bli kyrkans öde.

Niklas Lång
teamutvecklare, präst och rådgivare
Kjell Lindström
organisationsteoretiker, föreläsare och trendspanare

Förtroendets fart?!

I förra veckan fick jag vara med på en kortversion av FranklinCoveys workshop ”Att leda i förtroendets fart”. Det var spännande. Förtroende och fart är två begrepp som jag normalt inte kopplar ihop på det positiva sättet. Förtroende och långsiktighet, att det tar tid att bygga förtroende – det känner jag mig mer bekväm med. Farten har jag mest tänkt på när det gäller hur fort det kan gå att förlora ett förtroende…

Men jag får säga att jag blev positivt överraskad. Workshopen rymmer en hel del matnyttigt. Modellen bygger på Stephen M. R. Coveys bok ”The Speed of Trust”. Ett bra sätt att se om workshopen passar dig och din organisation kan vara att beställa boken och bläddra igenom den litet.

Vill man ha handfasta redskap för att öka nivåerna av förtroende i sin organisation kan det säkert vara en bra modell att arbeta med.  Bara att kontakta dem!

Vill man ha en  mer reflekterande vinkel på förtroendefrågorna och öppna upp för litet friare samtal?
Bara att kontakta mig! ;-)

Farten då? Var kommer den in?
Jo, Stephen Covey skriver helt enkelt om den fart som organisationen kan arbeta i när den präglas av förtroende istället för misstänksamhet. Och att förtroende och tillit är bättre för en organisation än misstänksamhet och kontroll, det är verkligen något jag kan skriva under på! För att inte tala om hur det påverkar arbetsmiljön och arbetsklimatet. Självklart kanske, men det är slående hur många organisationer som arbetar precis tvärtom och bygger ut kontrollsystemen i stället för att våga lita på sina anställda och deras kompetens.

Niklas

Att vänta det oväntade

I torsdags kväll, den 6 mars, fick jag tillfälle att berätta om mina erfarenheter från krisarbetet i Stjärnsund 2008 när Engla Juncosa Höglund blev mördad. Det kom att bli ett nationellt trauma och medieuppbådet var massivt.

Beredskapsutbildningen i torsdags vände sig till kyrkoherdar och kyrkorådsordföranden. Vi pratade mycket om mediemötet och hur man kan förbereda sig när man inte vet vad man ska förbereda sig för. Tacksam för spännande och givande samtal!

Niklas